Letters to Sarah
Av Eugene Gage
Baserad på en bok av Emilie Spalding, i sin tur baserad på verkliga händelser
Roller:
David - make till Angie, far till Leon, Sarah och Emilie
Angie - hustru till David, mor till Leon, Sarah och Emilie
Leon - son till David och Angie, bror till Sarah och Emilie
Sarah - dotter till David och Angie, syster till Leon och Emilie
Emilie - dotter till David och Angie, syster till Leon och Sarah
Botare
Mugglarkvinna - mamman i familjen som adopterar Sarah
Barnen spelas förslagsvis av en ung och en äldre skådespelare.
Scen 1
MÖRKT PÅ SCENEN. TVÅ STRÅLKASTARE TÄNDS, EN PÅ BOTARE OCH EN PÅ DAVID OCH ANGIE. DE STÅR OCH TITTAR UT MOT PUBLIKEN.
BOTARE:
Jag är ledsen. Det finns inget vi kan göra.
ANGIE:
Hur kan ni säga så? Jag är säker på att jag sett Sarah utföra magi någon gång. Det måste jag ha gjort.
DAVID:
Flickan behöver bara växa till sig lite. Det kommer med åldern.
BOTAREN:
Jag är ledsen men det gör det inte. Sarah är nästan nio år. Om hon hade några magiska krafter -
ANGIE (avbryter):
Vi skickar Leon till Hogwarts i år! Hur kan vi säga... Hur kan vi säga till Sarah, till dem allihop, att det inte blir något för henne?
DAVID:
Det måste ha blivit ett misstag.
BOTARE:
Jag är ledsen. Det har det inte.
ANGIE:
Vad ska vi göra nu?
TYSTNAD.
BOTARE:
Vi rekommenderar att ni skickar henne till mugglarsamhället. Där kan hon leva ett fullt liv, utan att stå i magins skugga.
LJUS NER.
Scen 2
LJUS UPP. PÅ SCENEN STÅR TRE BARNSÄNGAR. ANGIE HÅLLER PÅ ATT PACKA EN VÄSKA. LEON, SARAH OCH EMILIE SITTER PÅ VARSIN SÄNG OCH TITTAR PÅ.
EMILIE:
Får jag också åka till mugglarna, mamma?
ANGIE:
Nej, gumman. Det här är ett särskilt äventyr bara för Sarah.
EMILIE:
Men det är orättvist! Leon får åka till Hogwarts, Sarah till mugglarna. Varför får inte JAG göra någonting?
ANGIE:
Vi har ju pratat om att Sarah är speciell, Emilie.
SARAH:
Jag vill inte vara speciell. Jag vill till Hogwarts som alla andra.
ANGIE:
Men nu går inte det, älskling. Du ska få gå i en annan skola med mugglarbarnen. Det blir så bra, så bra.
SARAH:
Mugglare är dumma i huvudet.
ANGIE:
Sarah! Så säger man inte!
LEON:
Pappa sa det förra året. De är korkade och värdelösa utan magi, sa han.
ANGIE TAPPAR VÄSKAN I GOLVET. SARAH STÄLLER SIG UPP.
SARAH:
Är det därför ni skickar bort mig? För att jag är värdelös utan magi?
ANGIE:
Nej, nej!
SARAH:
Det är inte mitt fel att jag inte kan trolla! Hela världen bara HATAR mig!
EMILIE:
Vi hatar dig inte! Visst hatar vi inte Sarah, mamma?
ANGIE:
Det är klart att vi inte gör. Vi älskar dig så mycket att vi skickar bort dig, för du kommer att få det bättre där. Det känns inte så nu men -
SARAH (avbryter):
Jag är ingen äcklig mugglare.
SARAH SPRINGER AV SCENEN.
ANGIE:
Sarah!
ANGIE SPRINGER EFTER.
LEON:
Mamma har rätt, vet du. Förr brukade de döda ynkar. Eller gömma dem på vinden. Det här är bättre.
EMILIE:
Kommer hon inte bli ensam? Om jag inte kan åka med och hon inte tycker om mugglarna.
LEON:
I början kanske. Men hon kommer vänja sig.
EMILIE:
Och jag blir ensam också. Du på Hogwarts, Sarah hos mugglarna. Det blir bara jag kvar.
LEON:
Du är så självisk ibland. Fattar du inte att det inte är nåt ÄVENTYR som mamma säger, att Sarahs liv är FÖRSTÖRT? (PAUS) Nej, inte förstört. Lyssna inte på mig. Det blir bättre så här, för Sarah.
EMILIE:
Alla säger så hela tiden. Hur blir det bättre?
LEON:
Hon får vara med sin egen sort.
EMILIE:
Men hon är ju ingen mugglare.
LEON:
Hon är ingen häxa heller.
EMILIE:
Vi kunde starta en egen skola för ynkar.
LEON:
Lycka till med det du.
LJUS NER.
Scen 3
MÖRKT PÅ SCEN. UR MÖRKRET HÖRS RÖSTER.
ANGIE:
Vi älskar dig så mycket.
EMILIE:
Vi ska skriva brev varje dag.
LEON:
Vi kommer inte att glömma bort dig. Jag lovar.
DAVID:
Du har inte sett hur världen behandlar ynkar. Ingen skola, ingen respekt, inga vettiga jobb. Ingen magi. Jag ville aldrig ha en mugglare till dotter men om du blir lycklig...
ANGIE:
Bli lycklig, Sarah. Snälla du, lev ett fantastiskt liv och bli lycklig.
EMILIE:
Jag kommer sakna dig så mycket.
LEON:
Jag hatar att det blev så här. Det är så orättvist.
DAVID:
Om jag kunde ta den här bördan åt dig svär jag på att jag skulle göra det.
ANGIE:
Om det fanns något annat...
DAVID:
Vad som helst annat...
SARAH:
Varför gör ni så här?
BOTARE:
Det är den bästa lösningen.
ANGIE OCH DAVID:
Hejdå, Sarah.
SARAH:
Jag hatar er.
Scen 4
LJUS UPP PÅ HALVA SCENEN. SARAHS MUGGLARRUM. SARAH SKRIVER BREV.
SARAH:
Så nu är jag här. Hos mugglarna. Det var så ni ville ha det, eller hur? Bli av med den värdelösa ynkdottern. Bara glömma bort henne och börja om. De tror att ni är döda, mugglarna. Visste ni det? Var det ni som fixade det? Sa till dem att jag inte har någon familj. Har jag ens det, längre? Vilken sorts familj skickar bort sina barn?
LJUS NER. LJUS UPP PÅ ANDRA HALVAN. VARDAGSRUM. ANGIE SKRIVER BREV. EMILIE TITTAR PÅ.
ANGIE:
Vi är glada att det gick bra att komma fram. Har du ätit upp kakorna du fick med dig? Jag hoppas att du inte glömde något här. I så fall kan vi skicka det, ingen fara.
EMILIE:
Hälsa från mig, hälsa från mig!
ANGIE:
Emilie och Leon hälsar. Din pappa är på jobbet men han kommer hem snart. Jag är säker på att han också säger hej.
EMILIE:
Hur är mugglarna? Säg att hon ska berätta!
ANGIE:
Vi är alla mycket nyfikna på din nya familj.
EMILIE:
Nya familj?
ANGIE (till Emilie):
Vi kommer alltid att vara Sarahs familj såklart men mugglarna kommer också att vara det. Hon bor hos dem nu och de kommer att älska henne och ta väl hand om henne. (SKRIVER) Kommer du väl överens med dem hittills? Jag vet att ni kanske inte har så mycket gemensamt just nu men allt kommer att bli lättare när ni lär känna varandra. Och som jag just förklarade för Emilie kommer vi vara din familj. Alltid. Vi kommer bara inte kunna träffa dig varje dag längre och dela samma saker med dig som mugglarna kan.
EMILIE:
Jag ritade en teckning till Sarah. Kan vi skricka den?
ANGIE:
Spring och hämta den, du.
EMILIE AV SCENEN.
ANGIE:
Jag älskar dig, Sarah. Och jag är så ledsen.
LJUS NER. LJUS UPP PÅ SARAHS RUM.
SARAH:
För det första. De är inte min familj. De kommer ALDRIG att vara min familj. (PAUS) Det är inget fel på dem personligen. Mer än att de är mugglare och inte vet ett enda dugg om världen och tycker synd om mig. Men visst, de menar väl. Kvinnan - kvinnan, inte mamman, hon är inte min mamma. Hon försökte ta med mig på en fotbollsmatch igår. Tydligen går man och tittar på mugglare som springer runt på marken och sparkar på en boll. Det skulle vara kul. (PAUS) Merlin. Jag hör inte hemma här, fattar ni inte det?
MUGGLARKVINNA (av scenen):
Sarah! Mat!
SARAH:
Och nu ska jag visst äta också. Säkert något äckligt. Låt mig bara komma hem.
LJUS NER. LJUS UPP PÅ VARDAGSRUMMET. DAVID ÄR I VARDAGSRUMMET. SKRIVER.
DAVID:
Fot... boll låter intressant. Du brukade alltid tycka om att lyssna på Quidditchkanalen när du var yngre. Vad bra att det finns andra sporter där som du kan bry dig om. Kanske kan du prova att spela det själv. Att springa och sparka på en boll kan inte vara så svårt. Jag är säker på att du skulle vara bäst av alla. Om mugglare kan så kan du, för du är kanske inte häxa men nog sjutton är du bättre än dem.
ANGIE IN.
ANGIE:
Skriver du till Sarah? Har du sagt att fotboll låter hemskt spännande?
DAVID:
Något åt det hållet. Jag vet aldrig vad jag ska säga, när hon pratar om såna där mugglarsaker.
ANGIE:
Det är ett gott tecken. Fotboll. TV. Alltihop. Det betyder att hon anpassar sig.
DAVID:
Jag hatar det. Det känns som om jag förlorar henne igen.
ANGIE:
Om det är bäst för Sarah...
DAVID:
Jag vet. (SUCK) Varför var just vår dotter tvungen att vara en ynk?
ANGIE KRAMAR OM DAVID. LJUS NER. LJUS UPP PÅ SARAHS RUM.
SARAH:
Det är första september. Jag vet att ni sätter Leon på tåget nu. Hogwarts. Alla drömmer om det. Leker sortering bakom vinbärsbusken. Viftar med pinnar. Det föll mig aldrig in att jag inte skulle få åka. Att jag inte var magisk alls. Och jag undrar lite, vad Leon och Emilie och alla andra gjorde som var bättre än jag. Varför det var min magi som försvann. Den som borde ha varit min. Jag drömde i natt att jag trollade. Utförde den mest fantastiska magi. Och sen var det någon som stal den. En flicka utan ansikte som tog den från mig. Sen kommer mörkret och jag föll ner i det. När jag vaknade, som man gör med mardrömmar, var det som om jag inte vaknat alls. Jag är här. I ett mugglarhus. I fel värld. Utan magi, kommer aldrig att ha någon magi. Det här är den verkliga mardrömmen och hur jag än försöker kan jag aldrig vakna.
LJUS NER.
I MÖRKRET.
ANGIE:
Tror du att vi gjorde rätt?
Scen 5
LJUS UPP PÅ HELA SCENEN. PÅ ENA SIDAN STÅR SARAH I SITT MUGGLARRUM, I MITTEN STÅR EMILIE I SITT RUM OCH PÅ ANDRA SIDAN STÅR LEON I GRYFFINDORS SOVSAL. DE TITTAR UT MOT PUBLIKEN.
SARAH:
Jag saknar er så mycket. Saknar hela min värld. Varför var den inte min, bara för magins skull? Det är det enda liv jag känt till.
EMILIE:
Mamma och pappa gråter eller bråkar hela tiden. Jag försöker att inte vara till besvär men det är svårt. Ibland när de tittar på mig tror jag att de önskar att de kunde skicka bort mig istället och få dig tillbaka.
LEON:
Hogwarts. (PAUS) Hogwarts är inte så speciellt, egentligen. Bara en skola. Med läxor och lektioner och annat tråkigt. Alla gör en stor grej av det men du går inte miste om så mycket. Det är säkert precis som din skola, fast med magi. Och magi är inte hela världen. Egentligen.
EMILIE:
Hatar du mig, Sarah? För att jag har magi och inte du. Jag tror att jag kanske hade hatat dig, om det var tvärt om.
SARAH:
Jag vill bara att det inte ska vara verkligt. Åka tillbaka i tiden, tvinga någon att ta tillbaka alltihop. Att botarna ska ha förväxlat mig med någon annan och att jag egentligen har hur mycket magi som helst. Så att jag kunde vara den jag trodde att jag var. Häxa. Vad är jag nu? Inte häxa, inte mugglare. En ynk är inte välkommen någonstans.
LEON:
När de frågar hur många syskon jag har svarar jag två. För du är min syster, jag kan inte ljuga om det. Du får inte tro att jag skäms över dig. Men när folk pratar om sina familjer och vad de gjort, vad de säger i sina brev. Då nämner jag bara Emilie. Jag vet aldrig hur jag ska förklara dig.
EMILIE:
En av grannflickorna sa att ynkar borde dränkas när de födds. Jag slog henne i ansiktet. Och när jag förklarade för mamma blev hon inte ens arg. Hon sa att jag inte borde slåss men hon gav mig en kaka efteråt. Jag kommer alltid att försvara dig. Du tittade under min säng efter monster när jag var liten och såg till att ingen retade mig. Det är min tur nu. Du är inte här och kan slå till grannflickorna själv, så då får jag göra det åt dig.
SARAH:
Mugglarna såg mig med en uggla imorse. De tror att jag är knäpp. Och det är jag nog, för dem. Jag säger en massa saker de inte förstår hela tiden. Det är mindre nu men ofta nog. Jag glömmer bort mig själv och säger något om kvastar eller Merlins tekannor och sen stirrar de på mig. I skolan skrattar de och tror att jag hittar på. Här i huset har de börjat viska om att jag kanske är sjuk. Blev slagen i huvudet hos min döda familj eller så. De har en mugglarbotare som vill att jag ska prata om mina känslor. Men hur kan jag göra det, utan att förklara?
LEON:
Jag har inga foton av dig här på skolan. Idag insåg jag att jag inte kommer ihåg vad du har för ögonfärg. Det är läskigt, hur du försvinner ur mitt liv mer och mer. Å ena sidan är det kanske bra. Att du får vara mer i den värld du hör hemma, utan att bli störd av oss. Men jag saknar dig, Sarah. Jag vill inte förlora dig.
EMILIE:
Mamma pratar hela tiden om din nya familj. Och okej. Du har en ny familj. Men glöm inte bort att du har oss också. Att du var vår först.
SARAH:
Kommer jag alltid att slitas åt två håll så här? Vem är jag?
EMILIE:
Vi älskade dig först.
LJUS NER.
Scen 6
LJUS UPP. KORRIDOR PÅ HOGWARTS. ELEVER GÅR FRAM OCH TILLBAKA, PRATAR MED VARANDRA. LEON OCH EMILIE KOMMER UT PÅ SCENEN. LEON HAR GRYFFINDORUNIFORM, EMILIE RAVENCLAW.
LEON:
Så hur känns det att äntligen vara här, lillasyster?
EMILIE:
Jag kan inte sluta tänka på Sarah.
LEON:
Em...
EMILIE:
Hur skulle jag kunna låta bli?
LEON:
Hon har det mycket bättre där än hon någonsin hade kunnat få det hos oss.
EMILIE:
Nu låter du som mamma och pappa.
LEON:
Sarah har gått vidare med sitt liv, Em. Det borde du också göra.
EMILIE:
Bara för att du inte skriver till henne längre -
LEON (avbryter):
Det är hon som inte skriver till mig! Och jag vet inte (PAUS) jag vet inte vad jag gjort för fel. Okej, jag skämdes över henne ibland. Men jag försökte alltid vara stöttande i mina brev.
EMILIE:
Hon behöver inte nån som tycker synd om henne.
LEON:
Försöker du säga att jag INTE ska tycka synd om henne? För att hon kastades ut och aldrig kommer kunna trolla. Det var säkert jättekul för henne, låt oss hålla ett party.
EMILIE:
Lägg av!
LEON:
När vi var små sa jag att Sarahs liv var förstört. Och det var det.
EMILIE:
Leon...
LEON:
Det HÄR livet. I den HÄR världen. Förstör inte det liv hon har hittat istället.
EMILIE:
Hon är min syster.
LEON:
Hon var det.
EMILIE:
Hur kan du...?
LEON:
Om hon hade blivit född i den där mugglarfamiljen hade hon aldrig behövt slitas mellan oss och dem. Inte Sarah, ynken. Bara Sarah, mugglaren. Nej, människan. Hon hade inte vetat om magin, inte har en aning om vad hon förlorat.
EMILIE:
Jag kan inte bara glömma henne.
LEON:
Kom ihåg hur mycket du vill. Men tvinga inte henne att göra det.
EMILIE FÖRSÖKER GÅ, LEON HINDRAR HENNE.
LEON:
Var inte så självisk, Em. Låt henne bli fri.
EMILIE SLITER SIG FRI OCH SPRINGER AV SCENEN. LEON STÅR KVAR. LJUS NER.
Scen 7
LJUS UPP. SARAH I SITT RUM PÅ HALVA, EMILIE I SIN SOVSAL PÅ ANDRA HALVAN. SKRIVER.
EMILIE:
Leon är en idiot. Jag hatar honom.
SARAH:
Vad har han gjort nu?
EMILIE:
Han säger att vi håller kvar dig i minnen och får dig att må dåligt. Att vi borde sluta skriva.
TYSTNAD.
EMILIE:
Sarah? Han har fel, eller hur?
SARAH:
Jag vet inte.
EMILIE:
Vill du vara Sarah, mugglaren?
SARAH:
Det skulle vara lättare. En roll att spela, ett liv att leva. (PAUS) Men det är inte den jag är. Inte än.
EMILIE:
Jag vill inte att du ska vara ledsen.
SARAH:
Det vet jag. Och jag vill inte att du ska vara ledsen heller. Men det är inte mycket vi kan göra åt det.
EMILIE:
När du åkte kunde jag inte sluta gråta. Alla grät en massa. Och jag hatade mamma. Hon hade alltid kunnat fixa alla mina problem förut och nu bara grät hon.
SARAH:
Jag hatade dem båda två för att de skickade bort mig.
EMILIE:
Gör du det fortfarande?
SARAH:
Nej. Jag förstår varför de gjorde det. Egentligen visste jag alltid men det tog lång tid att faktiskt förstå.
EMILIE:
Skulle du vilja komma tillbaka nu, om du kunde?
TYSTNAD.
SARAH:
Jag tror inte det. Det finns så mycket jag kan göra här som inte skulle vara möjligt där. Här kan jag inte göra precis vad jag vill men om en mugglare kan göra det kan jag. Om jag ville kunde jag kämpa mig till premiärminister och bestämma över alla mugglarna. Ingen skulle låta en ynk bli trolldomsminister. (SKRATT)
EMILIE:
Jag hade gärna haft dig till minister.
SARAH:
Snällt av dig.
EMILIE:
Och din andra familj?
SARAH:
Jag skulle sakna dem om jag flyttade härifrån.
EMILIE:
Men vi är viktigast. Vi var först.
SARAH:
Jag har varit här längre.
EMILIE:
Sarah...
SARAH:
Försök inte få mig att välja. De är min familj också. Jag kallar dem till och med mamma och pappa nu. Mamma som hjälper mig med läxorna och förklarar hur skatteregler går till. Pappa som tittar på film med mig och svär över diskmaskinen. Jag har inte glömt mina första föräldrar eller dig eller Leon, det kommer jag aldrig att göra. Men de är mitt liv nu. De och skolan och mina vänner.
EMILIE:
Jag avskyr när du använder ord jag inte förstår.
SARAH:
Tough luck. De är mina ord. Precis som lumos och accio är dina.
EMILIE:
Men du vet vad det betyder.
SARAH:
Och jag hade kunnat svänga den mäktigaste trollstav i världen utan att det hände någonting. Försök inte ta det jag har ifrån mig.
EMILIE:
Du låter som Leon.
SARAH SUCKAR.
SARAH:
Okej, Emilie. Nej, jag skulle inte flytta tillbaka till magivärlden om jag kunde. Jag skulle inte åka tillbaka i tiden och hindra mamma och pappa från att skicka mig hit. Det tog en evighet men jag trivs här nu. Jag hör hemma. Inte lika mycket som en mugglare men mer än någon annanstans.
EMILIE:
Och borde jag sluta skriva?
SARAH:
Nej. Skriv du. Jag kan älska mer än en värld. Vara stor nog att rymma mer än en person. Det har jag alltid gjort förut, varför inte nu?
EMILIE:
Jag saknar dig.
SARAH:
Men jag finns där hos dig. Vi skriver till varandra hela tiden.
EMILIE:
Det är inte detsamma.
SARAH:
Nej. Men det är vad vi har.
LJUS NER.
Scen 8
LJUS UPP. SARAHS LÄGENHET. DET KNACKAR PÅ DÖRREN. SARAH GÅR OCH SLÄPPER IN EMILIE.
SARAH:
Emilie! Varför är du inte och firar?
EMILIE:
Det gör jag. (RÄCKER ÖVER FLASKA) Alla födelsedagar och julaftonar. Jag tog examen från Hogwarts idag och för en gång skull vill jag fira något med min syster.
ROBERT IN PÅ SCEN.
ROBERT:
Åh, hej. Vem är det här?
EMILIE:
Vem är DU?
ROBERT:
(SKRATT) Pojkvännen.
EMILIE:
Åh.
SARAH:
Emilie, det här är Robert. Jag nämnde honom i mina brev. Robert (PAUS) det här är Emilie.
EMILIE:
Systern.
ROBERT:
Jag visste inte att du hade en syster.
SARAH:
Hon är en del av min första familj. Vi separerades efter att våra föräldrar dog.
EMILIE:
Hon har en bror också. Fast han är en idiot så jag kan förstå varför hon inte skulle vilja kännas vid HONOM.
SARAH:
Emilie tog precis examen.
ROBERT:
Åh, varifrån?
EMILIE:
Hogwarts.
SARAH SKRATTAR HYSTERISKT.
SARAH:
Det är en riktigt konstig privatskola i Skottland. Emilie, om vi skulle gå ut på restaurang och fira. Robert, vi ses senare.
SARAH DRAR EMILIE AV SCENEN. LJUS NER.
Scen 9
LJUS UPP. SARAH DRAR EMILIE IN PÅ ANDRA SIDAN SCENEN. DE ÄR I EN PARK.
SARAH:
Försöker du medvetet förstöra för mig?
EMILIE:
Släpp!
SARAH:
Robert och jag är nästan redo att flytta ihop. Kom inte och klampa in med din värld och din MAGI.
EMILIE RYCKER SIG FRI.
EMILIE:
Det är inte mitt fel att du inte har nån!
SARAH:
Det har jag aldrig sagt. (SUCKAR) Du var så mycket lättare att hantera via brev.
EMILIE:
Så nu är jag till besvär också?
SARAH:
Emilie. Lyssna på mig. Det här är min värld, okej? Med diskmaskiner och bilar och fotbollsmatcher. Jag behöver ha nånting som är mitt. Du (PAUS) du är inte välkommen här.
TYSTNAD.
EMILIE BÖRJAR GRÅTA. SARAH FÖRSÖKER KRAMA HENNE MEN BLIR AVVISAD.
EMILIE:
Jag ville bara träffa dig. För en gång skull. Träffa och fira. Du var den enda jag verkligen ville fira med.
EMILIE AV SCENEN.
SARAH:
Ibland önskar jag att vi aldrig hade skrivit till varandra. Att vi fått glömma så mycket som möjligt istället för att trassla till det. För min skull. För Emilies skull. Hon behöver en syster men jag vet inte om jag kan vara det längre.
SARAH TAR FRAM ETT BREV OCH BÖRJAR SKRIVA.
SARAH:
Mamma. Ni kanske borde höra med sjukhuset om de kan trolla bort alla Emilias minnen av mig. Ni klarar er. Leon klarar sig. Jag vet inte om Emilie gör det. Kanske var hon för liten när jag försvann. Kanske har hon medvetet vägrat förstå. Så länge jag kan minnas har hon klamrat sig fast vid mig i sina brev. Men nu försöker hon träffa mig. Brev och minnen kommer aldrig att vara den jag är i verkligheten. Hon har en bild av mig som inte stämmer, som gör oss båda illa. Jag vet inte vad jag ska säga till henne, vad jag kan göra. Det här skulle vara en bra dag för henne, en fantastisk dag. Tills jag förstörde den. Jag bor i en helt annan värld, ändå lyckas jag alltid förstöra saker för henne. Kanske, om ni tar hennes minnen, skulle det sluta.
LJUS NER.
Scen 10
LJUS UPP PÅ MITTEN AV SCENEN. SARAH STÅR I MITTEN AV LJUSCIRKELN. EMILIE IN. ÖRFILAR SARAH. LJUS NER.
Scen 11
LJUS UPP. SARAHS LÄGENHET PÅ ENA HALVAN, EMILIES RUM PÅ ANDRA. SKRIVER.
EMILIE:
Hur kan du tro att jag vill glömma dig?
SARAH:
Inte vill. Jag tänkte bara att det kanske vore bäst för dig.
EMILIE:
Bäst för mig. Som att dumpas på mugglarvärlden skulle vara bäst för dig.
SARAH:
Och det VAR det. Jag är lycklig här, Emilie. Jag vill bara att du ska vara glad också.
EMILIE:
Varför kan jag inte få vara glad TILLSAMMANS med dig?
SARAH:
Vi är olika. Häxa, mugglare...
EMILIE:
Ynk. Aldrig mugglare.
SARAH:
Men jag lever en mugglares liv så gott jag kan.
EMILIE:
Hindrad av din jobbiga syster.
TYSTNAD.
EMILIE:
Vet du att Leon aldrig säger ditt namn längre? Om han nån gång pratar om dig är det som om ni vore främlingar.
TYSTNAD.
EMILIE:
Och visste du att pappa sa att minnesförtrollningar kanske hade varit en bra idé från början. Få mig och Leon att glömma bort dig. Få dig att glömma bort oss allihop.
TYSTNAD.
EMILIE:
Svara!
SARAH:
Jag kommer alltid att älska dig. Jag vet bara inte om det är tillräckligt. Du vill ha en syster som kan fira saker med dig, som kan baka kakor i ditt kök och hejja på samma Quidditchlag. Som kanske har barn samtidigt som du och vars ungar kan leka sortering tillsammans bakom vinbärsbusken. Det är inte jag, Emilie. Jag är systern som skriver brev från en annan värld och jag kommer aldrig kunna vara något annat.
EMILIE:
Så om du och den där Robert gifter er tänker inte du bjuda mig?
SARAH:
Nu måste jag nog, när han har träffat dig. (PAUS) Jag kommer inte att gifta mig med honom.
EMILIE:
Men principen! Viktiga saker som bröllop. Kommer du inte vilja ha mig där?
SARAH:
Jag vet inte.
EMILIE:
Leon säger alltid att jag är självisk. (PAUS) Är jag självisk, Sarah?
SARAH:
Jag vet inte. Men jag skulle inte lita på vad Leon säger.
EMILIE:
Hah!
SARAH:
Jag saknar dig också, Emilie. Och jag undrar varje dag hur mitt liv hade sett ut om saker varit annorlunda. Men nu är det som det är och det måste vi acceptera.
EMILIE:
Jag tycker inte om det.
SARAH:
Jotack, det har jag märkt.
EMILIE:
Vad gör vi nu?
SARAH:
Låt oss ta ett brev i taget.
LJUS NER.
Scen 12
FEM SMÅ LJUS UPP. SARAH, EMILIE, LEON, ANGIE OCH DAVID STÅR I VARSITT.
DAVID:
Jag har tre barn men jag känner bara två.
ANGIE:
Varje tag är jag orolig för min dotter.
EMILIE:
Jag saknar Sarah så mycket. Saknar allt vi aldrig fått göra.
LEON:
När folk frågar hur många syskon jag har svarar jag ett. Och varje gång känns det som om jag förråder henne.
SARAH:
Jag försöker vara två personer för mina två familjer men jag kan inte spela båda rollerna samtidigt.
DAVID:
Jag läser hennes brev och ibland åker jag dit för att se henne på avstånd. Hon ser lycklig ut. Jag trodde aldrig att en ynk skulle kunna bli lycklig.
LJUS PÅ DAVID NER.
ANGIE:
Botaren sa att det här var det bästa. Det har jag klamrat mig fast vid i alla år. Men nu när hon är vuxen och klarar sig så bra kanske jag äntligen kan tro på det på allvar.
LJUS PÅ ANGIE NER.
EMILIE:
Jag vet inte vad som kommer att hända med Sarah och mig. Men kanske måste jag lista ut mitt eget liv först, min egen framtid. Vad jag ska göra, oberoende av henne. Våga ta det steget på egen hand.
LJUS PÅ EMILIE NER.
LEON:
Det hade varit lättare för alla om Sarah blivit född i en mugglarfamilj. Ändå kan jag inte på allvar önska att det varit så. Om hon är min syster nu eller inte kan jag inte säga men hon var det. I åtta år allra minst var hon min lillasyster. Både då och senare påverkade hon mitt liv, gjorde mig till den jag är idag. Jag kan aldrig önska det ogjort.
LJUS PÅ LEON NER.
SARAH:
Hur framtiden ser ut, det har jag ingen aning om. Jag har ju inte direkt några spådomskunskaper. Men jag tar en dag i taget och jag ser fram emot att ta reda på det. Min familj består av fantastiska människor och jag är också rätt okej. Oavsett vad vi hittar på, tillsammans eller inte, kommer det att vara en minnesvärd resa.
LJUS NER.
SLUT
